Opsa (gårdsnamnet) Åke Joel Joelsson. Farfar hette Opsa Joel Halvarsson, därför
fick pappa heta Joelsson i efternamn. Han var 41 när han fick mig (30 när han
fick sin första). Han har levt för andra sen han var 17 då han började resa som
evangelist. Han brinner för att människor ska få möta Jesus. Han har älskat ditt
jobb, därför har det inte gjort honom något om han inte alltid fått
betalt.
Han är ganska tystlåten, hemma har han inte pratat så mycket.
Annat har det varit i predikstolen. Han är otroligt musikalisk, kan många
instrument och sjunger bra, undra om han inte har absolut gehör. Han är eller
var otroligt händig, ritade det stora fina huset i Arboga och var med och byggde
en del, även om det var en snickare som höll i det. När jag var lite var jag
hellre med honom i garaget än med mamma i köket. Han har väl inte direkt haft
något ordningssinne eller disiplin. Han satt ofta uppe på nätterna och
förberedde sina predikningar, kanske det också var enda gången som det var tyst
i huset.
Han har en stark tro på vår Gud och har fått se mycket under. Vi
barn har kanske saknat hans närvaro. Han kom hem sent på söndagkvällarna och
åkte på tisdagarna. Han brann för Sydamerika och hade nog stannat där längre
perioder om han inte haft oss. Han älskade barnen där borta i Brasilien och
indianerna i Argentina. Han var borta 1-3 månader 3 ggr, tror jag det var. 1975
fick vi följa med hela familjen till Brasilien och var där ett halvår. Något som
satt spår i hela vår familj resten av våra liv och det är vi tacksamma över.
Pappa fick en hjärnblödning när han var 50-51, jag var 9 år. I och med detta så
har jag fått lite mer tid med pappa än mina andra syskon som barn, även om det
också var en jobbig tid. Han återhämtade sig och blev fullt frisk, vilket vi
tror var ett under, eftersom läkarna inte trodde det att han skulle återhämta
sig. Han kom igång med jobb, resor och även renoveringar på
sommarstugan.
2006, 75 år gammal så fick han en stroke. Det tog vänster
sida så han är lite halvt förlamad och kan inte röra sig så lätt, men huvudet
och talet är med och det är skönt. Hjärtat är också kvar och han fortsätter att
brinna för människors frälsning. Som barn har vi kanske undrat ibland varför
alla andra har kommit före oss, men jag vet att han älskar oss och är stolt över
oss, även om han inte säger det. Han är en go liten gubbe min pappa, som har
gett oss ett rikt liv med sina resor och människor han lärt känna genom alla år.
Det kommer bli tomt utan honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar